Såg Danny Boyles Sunshine häromdagen, och tyckte riktigt mycket om den! Det är skönt med en rymdfilm som faktiskt försöker vara realistisk vad gäller fysiklagar, även om den inte riktigt når fram. Det som jag smälte för direkt var även stämningen, som kändes riktigt jobbig och klaustrofobisk, miljöerna och fotot var otroligt bra. Men det som gjorde att filmer riktigt lyser (no pun intended) är den psykologiska biten, det skickligt gestaltade samspelet mellan karaktärerna och hur människor potentiellt kan bete sig i en situation där individer måste offras för ett större och viktigare mål (som dom gång på gång utsätts för). Den spårar ur lite i slutet dock men det kunde jag köpa, för jag kände ändå att det större sammanhanget ändå räddade det.
Jag har upptäckt att jag verkligen gillar den här sortens film: "klaustrofobiska-sci-fi-thrillers-som-spårar-ur-i-slutet". Andra jämförbara toppenfilmer är klassikern Alien av Ridley Scott och även Event Horizon av Paul W.S. Anderson som tycker är en grymt underskattad film. Upptäckte även att jag gillar just Danny Boyle som regissör faktiskt, som har regisserat bland andra Trainspotting, The Beach (samma författare som Sunshine), och 28 Days Later.

Andra bloggar om: film, sci-fi